Jag tittade på vetenskapens värld idag som handlade om matematik i naturen och där berättade de att människor, precis som andra djur har en känsla för antal, och då fick jag att tänka på den evolutionära anledningen till det. Då tänkte jag att det kan bero på att vi inte specifikt har en känsla för antal, men för storlek. Så om man ser en stor sten rulla ner för en kulle och en liten sten, så ska man med den intuitiva känslan för storlek kunna uppfatta vilken situation som är farligast, så en form av försvarsmekanism. Men det är inte säkert att det är så, det är bara en gissning. Finns säkert mycket argument emot.

 

 

En annars annan slags tanke som jag fick efter att få föra idén kring att vi människor hittade på tal genom kreativiteten i sig. Detta tyckte jag var en ytterst klok tanke, precis som att vi har kommit på idén med symmetri t.ex. Man kan gå igenom en större del av livet utan att ''bry sig om'' att människans kropp är symmetrisk, sedan så tänker man helt plötsligt på det, liksom bara för sakens skull, och därav kommer man på det abstrakta begreppet symmetri. Samma sak med medvetande, trots att det är kontraintuitivt att beskriva något som är en så fundamental del av människan att vi inte kan förstå hur det skulle kännas att vara utan medvetande, så har ändå forskare lyckats komma med en fin beskrivning av det som att det känns som att det är något inom dig själv som tittar ut genom ögonen. Det är ett bra exempel på hur den mänskliga kulturella historien i sig kan frambringa intressanta abstrakta begrepp som kan nästan kännas lite mystiskt. Samma sak med paradoxer. Det hade föresten varit intressant att se om hjärnan reagerar på ett speciellt vis när den hör en slags paradox. Kanske det frambringar logiken inom människan då?