Jag har sett många artiklar och presentationer på internet som tar upp frågan kring varför skolan är så dålig på att få folk att bli intresserade av det som skolan lär ut. Och egentligen är det ju konstigt, för i grunden är lärande något som människan tycker om att göra. Vi tenderar att ställa frågor och undra om allt möjligt, ändå är det som man lär sig i skolan inte något som de flesta tycker om så mycket. Det är tråkigt att plugga. Detta har jag själv undrat över sedan jag själv börja välja att fortbilda mig på internet, att mata min hunger efter kunskap på internet istället för det misslyckande som skolan erbjudit, och har då upptäckt att jag älskar att lära mig nya saker. Detta har väckt en massa teorier kring vad det är som skolan gör fel som internet gör rätt, vad är skillnaden mellan inlärningssätten? Och en gissning är kring -vad- det är som det lärs ut. T.ex. brukar jag säga till mig själv att hjärnan, människans hjärna fascinerar mig. Och det gör den verkligen, jag har stora förundringar över vad det gör som gör att vi djur och människor fungerar som vi gör, och skapar illusionen av att leva. Det finns många olika sätt att få det att låta vackert på, så det säger någonting om hur stort intresset för hjärnan skulle kunna bli för befolkningen om befolkningen över lag grottade ner sig i det här mysteriet som jag gjorde. Men sedan så råkar ett avsnitt i min biologibok från skolan handla om just hjärnan, och vad är det man får lära sig där? Jo, om något som kallas för aktionspotential som pågår i hjärnnervceller, där man får reda på att natriumjoner och kaliumjoner är separerade från varandra in och utanför nervcellen och har en gräns med en natriumport och en kaliumport, där man sedan ska lära sig steg för steg att först öppnas natriumporten, medan kaliumportens hålls stängd, så att aktionspotentialen skyhöjs av natriumjoner som strömmar in till kaliumjonerna, för att sedan halvstängas och låta kaliumporten öppnas så att kaliumjonerna förs över till den andra sidan, så att aktionspotentialen sänks ner igen, för att sedan nå en grundlig nivå på -70mV när natriumporten stängs igen och en depolarisering, repolarisering och hyperpolarisering har skett. Och där dör mitt intresse för hjärnan ut.

För det som väckte mitt intresse för hjärnan till liv, var t.ex. en fråga som jag fick lyssna till på olika videos på internet, som handlade om vad är kreativitet egentligen, och vad är kreativitet i hjärnan, en typisk undran man kan ha när frågan väl är ställd, för att frågan utan större förklaring till varför, är generellt en intressant fråga. Båda kunskaperna har med hjärnan att göra, men de har så olika karaktär i vad för typ för kunskap det är för människan. Det där med aktionspotential, natrium-och-kaliumportar och joner är något ser faktiskt sker inuti hjärnan, en liten del av hur hjärnan är uppbyggd, men frågan kring hur sådant fungerar, det finns inte riktigt någon andlighet i det, som gör att det berör människans varddagstänk. Det är en så livlös kunskap.

Men samtidigt så är det kanske den kunskapen som är relevant för att kunna få tillgång till att jobba med kroppen, istället för att ställa dessa intressanta frågor som kommer kanske till senare del av yrket, så skolans potential ligger inte riktigt i att väcka nyfikenheten hos folk utan att förbereda oss inför arbetslivet. Det är det som är det stora syftet med skolan i första han, och då är det en sorts kunskap som gäller, då den kunskapen som gäller inför arbetet och inte den kunskapen som får oss i första hand att gilla ämnet.

 

Sedan har jag förut funderat på vad det är som gör att människan kan lyckas lära sig språk från intet i så tidig ålder i sitt liv. Min tes är att ens bebis hjärna är betydligt smartare än vad man tror. Även om bebisen i sig inte förstår hur smart hennes system till att avkoda ord är, så finns det en mycket stark intelligens inom henne som gör att hon har möjlighet till att på ett undermedvetet plan kunna gissa vad en annan person menar när den t.ex. pekar på ett föremål och säger namnet för föremål. Eller att säga till bebisen att hämta något. Men jag undrar, det finns så otroligt många ord i ett språk, och då inte bara de lite mer komplicerade orden som t.ex. ordet ''komplicerat'' (må vara lätt för en vuxen, men för en liten unge kanske det är vanligare att man endast har hört ordet ''svårt'' ännu och använder det i sitt språk istället) att hur lång tid tar det för ett barn att lära sig de absolut vanligaste orden? T.ex. hur många gånger tar det för ett barn behöva höra ordet ''moln'' innan det flyter med i ens egna ordförråd? Bara en gång eller tio gånger? Och hur ofta får barnet höra ordet ''moln''? En gång i månaden? Och jag tror inte att det är meningen att skola barnen till att lära sig att prata, utan barnet måste ha den inre intelligensen själv till att systematiskt kunna avkoda varje ord som sägs, och jag tror att det här systemet är annorlunda till skillnad från hur vi lär oss när vi lär oss ett nytt språk i skolan, t.ex. engelska, senare i livet.